Om Görandet och Hålla-på-andet
I april i år skall Nina Bondesons konst visas i en stor retrospektiv utställning på Göteborgs Konsthall. Tre stora rum skall befolkas med hennes måleri, grafik, och broderade textiler.
Nina Bondeson möter mig med famnen full av broderat grått ylletyg. Hon kommer från boningshuset och visar mig in i det lilla huset intill. Det är hennes ateljé, hennes alldeles egna rum. Det som enligt Virginia Wolf är själva förutsättningen för att kunna skapa. Nina Bondesons egna rum är inte stort i kvadratmeter räknat, men tätt befolkat. Väl inne i huset möter jag hennes målningar med figurer och föremål överallt upp efter väggarna. Till och med den lilla fåtöljen är broderad och bordet bredvid är bemålat. Allt är en del av Nina Bondesons värld.
Hon breder ut det broderade grå tyget på golvet och berättar att det är ett par gamla militärbyxor, som hon har sprättat isär och sedan broderat på.
–Det passade bra för jag halkade och bröt foten för ett tag sedan och då kunde jag bara sitta still och hålla på med det här arbetet. Till militärbyxorna hör också en vintermössa med en Röda-Korsknapp. Den köpte jag i Litauen på en loppis, men den är gjord i samma militärgrå tyg.
I Nina Bondesons egna rum fogas allt samman till en enda lång sammanhängande berättelse. Porträtt och bildfragment från olika håll och olika tider byggs ihop till en ny helhet.
–Jag arbetar hemma. Jag tycker om det. Det är viktigt att få vardagen att funka. Ett tag hade jag en större ateljé i Mölndal, men det var för stort och för långt bort. Ibland kan man bara sitta där i ateljén och inte veta hur man ska fortsätta med det man håller på med. Då är det bättre att vara hemma och göra något annat. Sen, klockan sex på kvällen, kommer jag kanske på hur jag skall fortsätta och då är det bara att gå ut sätta igång igen. Men jag har ju tillgång till den grafiska verkstaden i Mölndal också.
Tillsammans med maken Jim Berggren och ett tiotal andra konstnärer är Nina Bondeson med och driver den konstgrafiska verkstaden Bolaget Vardagsbilder. En verkstad med tillgång till en litografisk handtryckspress, en planoffsetpress samt en prägelpress för högtryck, där de trycker grafik själva och även för andra konstnärer.
Nina Bondeson har en lång och arbetsintensiv verksamhet bakom sig. Men Konsthallen är stor och hennes målningar oftast förhållandevis små, så jag undrar lite hur utställningen är tänkt att utformas.
– Det är tre stora salar. Utställningen kommer att utgå från mitt 40-åriga arbete och innehålla både nya och äldre arbeten. Allt ingår i mitt pågående arbete.
Egentligen har jag aldrig ägnat mig åt avgränsade projekt utom om det varit något offentligt uppdrag. Allt får pågå så länge det pågår. Och det pågår förmodligen till döden inträffar. Det tog lång tid innan jag kallade mig konstnär, innan jag verkligen kände att det är det jag är. Jag säger inte att ”jag jobbar som konstnär”. Jag är konstnär. Jag har konsten som yrke, men den är inte ett yrke i sig själv. När jag fick förfrågan från Göteborgs Konsthall om att göra en separatutställning, så sa jag helt ärligt att jag aldrig gjort en så stor utställning. Jag vet inte hur man gör. Men det vet vi, svarade Liv Stoltz, som är curator på Konsthallen.
Utställningen kommer att bygga på de olika områden, som jag har arbetat med; grafik, måleri och broderi. I viss mån med objekt och installationer. Just nu har jag en tydlig bild av hur det skall bli, men det blir säkert ändå en överraskning. Det är roligt och oroligt om vartannat, men jag känner mig väl omhändertagen.
© Nina Bondeson, 2022
Men hur började det? Hur och när kom hon fram till just sitt konstnärliga språk? Det är frågor som är lätta att ställa, men som inte alltid är lätta att svara på.
När man läser Nina Bondesons CV framkommer det att hon började sin utbildning på ABF:s konstskola i Umeå under åren 1975–1976 och Konstskolan Brage i Umeå 1977–1979 innan hon flyttade till Stockholm 1983, då hon kom in på Kungliga Konsthögskolan/Mejan.
Till Mölndal/Göteborg kom hon 1992.
–Jag blev utskriven från konsthögskolan 1988. De fem åren på konsthögskolan var betydelsefulla för att hitta fram till ett eget bildspråk. Upptäckten att jag var en del i en lång konsttradition, som pågått i årtusenden, var nästan som en frälsningsupplevelse. Det var en befrielse att inte känna sig ensam i ”hålla-på-andet”. Jag blev produktiv och bara sprutade ur mig bilder. Jag behövde bara ta fram en Nordisk Familjebok och slå upp en sida, så kom bilderna.
Nina Bondeson blir närmast lyrisk i sin beskrivning om upplevelsen av att ingå i en större berättelse om konsten och om alla konstnärer, som sedan stenåldern har skapat bilder. Om att just detta, att vara en del av något större, har en stor betydelse.
–Vi flyttade till Malmö 1988, in i ett gammalt hus. Kvinnan som bott där innan oss, hade bott i det huset sen 1923. Där fanns så många kvarlämnade gamla saker i trä. Det första föremålet jag målade på var en gammal hemgjord strykbräda, som jag hittade på vinden. Den hade ett så rörande uttryck.
Med datorn till hands kan Nina Bondeson snabbt ta fram en bild på den målade strykbrädan och jag förstår henne. Och visst är det något rörande med hemgjorda och lite taffligt tillverkade föremål.
–Jag tog gouachefärg jag hade i ateljén och dekorerade strykbrädan. Gouache är en färg jag kommit att tycka mycket om. Den är vattenlöslig och kan vara både täckande och transparent. Nackdelen är om man målar ett nytt lager på det gamla, så löses ju den underliggande färgen upp. Men fördelen är att jag bara kan torka bort om jag vill. Det är en praktisk färg. Det första jag gör när jag kommer till ateljén är att spraya vatten på kopparna med färg. Sen är det bara att sätta igång. Det är mycket att upptäcka i Nina Bondesons bilder. Ett intrikat samspel mellan figurer och föremål, som svävar runt i något slags svart universum. Ofta sammanbundna av trådar, slangar, kablar eller blodådror. En fråga som inställer sig är hur bilden blir till. Om kompositionen är klar för Nina Bondesons inre bild redan innan målningen påbörjas eller om den växer fram.
–Jag börjar någonstans och tänker ofta att det här kommer att gå fort. Men det gör det ju aldrig. Jag målar och jag tvättar bort. När bilden börjar vilja något, när bilden svarar något, så svarar jag tillbaka. Det har varit en intressant resa med de här gouachefärgerna. Kunskap bygger på görandet och på materialet, som i det här fallet, kunskap om färgerna och hur de beter sig. Till sist när jag tycker bilden är färdig, så stryker jag på hårdvaxolja. Jag vill söka ett bildspråk, som öppnar sig för det oväntade och skapa en så stor frihet som möjligt för mig själv. Ugglan på den målningen är intressant. När jag började hade jag ingen aning om att den skulle flyga fram med en ficklampa.
Nina Bondeson pekar på en träpannå, som står lutad mot väggen. På högra sidan av den långsmala målningen svävar en uggla med en lysande ficklampa i klorna, till synes på väg mot en apparat, en kaffekokare eller ett mikroskop och där ett rött träd eller kanske förgrenade blodkärl växer upp rätt igenom objektet. Så är det i Bondesons målningar; mångtydigt.
Samtalet kommer in på Nina Bondesons många gestalter, som återkommer gång på gång i olika målningar. Det är bland annat den unga Elena eller den äldre Signora Canedotto eller den självlärde lingvisten Jeremy Adagio, som lever sina liv i Bondesons målningar. De kan också uppfattas som olika Alter Ego-gestalter.
–Elena dök upp 1987. Signora Canedetto är en besvärlig person. Signora Canedetto betyder Fru Hundlärd på hemmagjord italienska. Hon driver en skola för hundrädda. Elena har gjort lite av en comeback nu. Karaktärerna är inte tänkta att fungera som någon slags litterärt trovärdiga gestalter, de fungerar mer som kärl för olika frågor, som dyker upp mitt i huvud. De tar itu med saker, som jag inte alltid orkar ta ansvar för. Allt i mina bilder bygger på olika fragment, sen är det betraktarens öga, som fyller i sammanhang och betydelser. Människor har en stor förmåga att läsa av och binda ihop fragment till betydelser och berättelser. Det räcker exempelvis att man skriver ”Kära Imre”, så förstår man att det är fråga om ett brev, en korrespondens.
Jag kan egentligen aldrig hålla en röd tråd. Det är alltid något som dyker upp och stör eller förändrar alltihop. Men en blodåder eller en slang, olika linjer kan binda ihop fragment, precis som i talspråket, ord följer på ord och bildar till slut en mening. Vetenskapen står även den, hela tiden inför gåtor och fråge- ställningar och verkligheten är lika fragmentarisk och föränderlig. Jag prövade text redan på Mejan. Den allra första var en låtsastext, som jag målade dit bara för att jag tyckte det var snyggt. Men sen, jag ville ju att texten skulle ha ett innehåll och stå för någonting. Ord och bildkonst hänger ihop. De bygger en berättelse tillsammans.
Vi pratar om olika sätt att måla. Vad som varit tillåtet eller inte tillåtet i måleriet under olika tidsepoker. Konturer runt en föreställande form var ”förbjudet” under den tid då det måleriska dominerade och färgen i sig skulle bygga upp formen och därmed bilden.
– Jag är inte skolad i måleri, men i en modernistisk konsttradition. Det var grafiken, som öppnade ett bildspråk för mig med alla sina olika svarta linjer och konturer. Det kändes som om jag var född grafiker och det var viktigt för mig att göra mig ett hem där. På förberedande skolan Brage var Franco Leidi en avgörande viktig lärare för mig. På konsthögskolan var Channa Bankier min räddande ängel. Båda två förmedlade detta med delaktigheten i konsten.
Människans sexualitet ingår som en naturlig del av Bondesons bildvärld och hon visar en liten ny målning med ett förmodat kärlekspar, där mannens kön är blottat och han är i färd med att ordna till något som gått fel. Nina Bondeson refererar till Channa Bankier och menar att sexualiteten blommar ohämmat i Bankiers bilder, medan de egna gestalterna alltid försöker komma till rätta med problem av något slag. I många sammanhang framhåller Nina Bondeson att hon har fyra känslomässiga grundämnen i sitt konstnärskap och det är livet, döden, sexualiteten och den sammantagna oron för allt detta. Till tröst för just den oron finns ofta något i hennes bilder – en termos med kaffe, en kaffekopp eller en ficklampa, som lyser upp i mörkret. Vi behöver tröst när livet upptas av en massa svårigheter, menar hon.
Här hamnar vi i den eviga diskussionen om konstundervisning och det konstteoretiska, som ligger till grund för den. Nina Bondeson har under lång tid varit engagerad i debatten om konst och undervisning, dels som adjungerad professor på HDK och dels som stridbar skribent till försvar för handens och hantverkets kunskap.
– De senaste 60 åren har konsten genomgått mycket radikala förändringar. Akademiseringen av konsten och konstutbildningarna är en mycket omfattande fråga. Det skapade också en hel del konflikter och onödiga motsättningar mellan olika förhållningssätt i konsten. Som jag ser det har vi idag ett mycket brett spektrum av konsttillverkning mellan det hantverkliga och det konceptuella med alla tänkbara korsbefruktningar dem emellan. En rikedom av uttrycksmöjligheter! För mig innebar det att jag kom att pendla mellan ett ordlöst arbete i konsten och ett analytiskt arbete om konsten.
Som jag arbetar är det för mig mycket stor skillnad mellan dessa båda intellektuella aktiviteter.
Vi enas om att det är viktigt att vara tillåtande. Vi behöver inte vara överens om konstens uttryck. Men det skall vara möjligt för alla riktningar att verka parallellt bredvid varandra.
Under sin tid som adjungerad professor slogs Nina Bondeson tillsammans med konstnären och kollegan Marie Holmgren och hela konsthantverksutbildningen för att forskning i konsthantverkliga ämnen skulle kunna bedrivas i egen rätt. Hon berättar att hon gjorde ingen konst alls på tre och ett halvt år, verkligen noll konst under den tiden. Hon läste och skrev, handledde och föreläste. 2008 slutade hon som lärare och ett par år efter hade hon en separatutställning på dåvarande Galleri 1 i Göteborg. Där visade Nina Bondeson bland annat målningen ”Signora Canedotto som Hanna Brooman”. En kraftfull kvinna står i bildens centrum och man kan förledas att tro att det är ännu en av Nina Bondesons många fiktiva karaktärer. Men Hanna Brooman var en högst verklig person som arbetade som tonsättare och lärare vid Dramatens elevskola i mitten av artonhundratalet. På målningen håller hon en röd bok med titeln ”Språkdräktens begrepp & obegrepp i La Lingua”. Naturligtvis kan man fundera över kopplingen till Bondesons egna pedagogiska gärning och identifikationen med en kvinna som Hanna Brooman.
Det finns många referenser i Nina Bondesons bildvärld, ofta till konstnärer eller filosofer från tidigare sekel. I målningarnas titlar kan man hitta både Schopenhauer, Fernando Pessoa, Mandelgren, Hölderlin eller för den delen även Kafka och hans hund. På medeltiden användes ett uttryck om målare som hade sin konstnärliga utgångspunkt i den tidens vetenskapliga revolution med sitt nyvaknade intresse för korrekta beskrivningar och klassificeringar. De kallades Pictor Ductus, lärda bildskapare. Jan Brueghel d. ä. (1568 -1625) var en medeltida flamländsk målare, som anses representera den typen av konstnärer. Nina Bondeson värnar sin samhörighet med konstnärer från medeltiden och alla tidigare sekel lika väl som vikten av en mångsidig kunskap och på vilket sätt den kan överföras till nya generationer. Kanske är Nina Bondeson också en slags nutida Pictor Doctus, som inviterar forskare, poeter, författare, konstnärer och tänkare från alla tider att ta plats i hennes konstnärliga universum. Där är vi andra också välkomna att följa med i hennes vindlande bildberättelser. Vi försöker alla tillsammans, menar hon, att i stort och smått, göra reda i det mysterium som livet är.
Text och foto: Berit Jonsvik
Göteborgs Konsthall, Nina Bondeson, 20 maj – 4 september 2022