Lena Björn

VILL GÖRA SKILLNAD

Måleri, teckning, objekt, Galleri Stockselius, Skövde 1-16/3, 2008

Lena Björn gör bilder om gatubarnen

Lena Björn är mycket engagerad i ett projekt där hon gör bilder som tar sin utgångspunkt i ett sydafrikanskt gatubarns situation.

– Jag vill göra bilder som gör skillnad, säger hon. Jag arbetar med bilder om gatubarn i Kapstaden. Och jag vill fortsätta och utveckla mitt engagemang. Hon jobbar med teckning och måleri och på senare tid målar hon på plexiglas.Tecknar med rödkrita, svartkrita och kol på papper.

– Jag jobbar snabbt, intuitivt och koncentrerat och efterbearbetar aldrig. Jag tycker om direktheten i teckningen. Ibland jobbar hon med båda händerna för att hinna med.

– När jag känner att det går för lätt och tänker jag ”gör jag så här blir det för bra.”.

Jag är uppmärksam på risken att fastna i ett manér. Då byter jag och jobbar med vänster hand eller byter till ett helt annat format.

Hennes motiv är ofta människor.
– Det är rörelsen och skeendet i motivet som intresserar mig. Jag har bl a jobbat med projektet I rörelse där jag tecknade på en friluftsteater. En musiker kände igen sig i mitt tecknande och vill improvisera med mina bilder som utgångspunkt. Hon var med på teckningsbiennalen i Pilzen 2004 och 2006.

– Jag strävar efter att hitta det där precisa, att skildra rörelsen i så få streck som möjligt. Jag vill upplösa det faktum att det inte går att få rörelse i en stillbild.

Hon jobbar med många saker samtidigt, upp till 10-20 emellanåt. Då får hon nya idéer i ögonvrån och bilderna ger nya impulser till henne och till varandra.

– Motivmässigt tyckte jag först att det var spännande att vara abstrakt, med utgångspunkt i natur och landskap. Numera blir det mest människor och hus. Det som finns omkring henne och berör henne hamnar i bilderna.

– Ibland tänker jag att ingen ska känna igen mina olika bilder för att jag gör så olika motiv. Men jag har en speciell linje. De senaste åren har hon blivit djupt gripen och inspirerad av en film om ett gatubarn i Kapstaden av Hälgi Felixson och Titti Jonsson. Den har fördjupat hennes engagemang om barns rättigheter.

– Jag gör bilder utifrån den filmen och jag vill att de ska bli drabbande och röra i hjärtat, att bilderna ska göra skillnad. Gatubarnens enorma utanförskap har kanske motsvarigheter här, säger hon.

– Tänk om mina bilder av flickan i Kapstaden kan få människor här att också reflektera över sin egen situation. Jag vill byta ut deras jag mot mitt. Det är inte politik, men engagemang och medmänsklighet. Budskapet är att skildra utanförskapet och ge det ett ansikte. I en avgränsad avdelning av utställningen visas en sammanhängande teckningsserie med titeln ”En berättelse om livet.”

– Det är en teckningsinstallation. Fotstegen på golvet är mina egna och symboliserar vardagslivets ekorrhjul. Teckningarna handlar om att lämna barn, jobba, gå på möte, hämta barn, den cirkel man kommer in i och inte har kraft att ta sig ur. Man vill men man kan inte. Till den har Stefan Petterson i Tranemo skrivit musik. Många av hennes målningar är gjorda med plexiglas som bas.

– Det är ett spännande material. Man kan slipa det blankt, eller matt. Eller jobba med olika transparenta och halvtransparenta lager. Det finns så många möjligheter och lösningar. I måleriet jobbar jag mest med människokroppar och hus.

En bild har fått sin storform efter ett fabrikshus.

– Jag tänker inte symboliskt när jag jobbar. Jag vill inte att mina bilder ska vara illustrationer av tankefrukter. Hon jobbar också med blockartade bilder i plexi.
– En med en människa i blocket som ser olika ut från olika håll. Det är som med platt-TV och tjock-TV. Det här är tjockbilder. Hon vill fördjupa sitt engagemang för gatubarnen.
– Kanske åka till Kapstaden och uppleva själv för att förstå på djupet.

Lena Björn är född 1960. Bor och arbetar i Tranemo.
– Min mamma målade alltid hemma. Det var en kreativ miljö där block och färger alltid fanns tillgängliga. Så jag fick ett intresse med mig hemifrån och kom att söka in på Hovedskous målarskola i Göteborg, där jag gick 1988-1990.