Niklas Eneblom

ÖDSLIGT OCH AVLÄGSET

Niklas Eneblom målar sin roadmovie

Galleri Thomassen 12 – 29/4 2007

Byggnader och interiörer är ett område som fascinerar Niklas Eneblom. 

– Ja, jag märker det gör runt och tittar i utställningen. Men det är inget som jag skulle satt på listan över intressen om någon frågat, säger han. Han beundrar konstnärskap, som Samuel Becketts, som hela livet höll på med samma problem. Att skala av och lägga lager på lager. 

– Ett projekt hela livet …Så vill jag vara men det är mer som att jag målar det jag ser, erkänner han. Niklas Eneblom bor i Bagarmossen utanför Stockholm men växte upp i Arvika varefter han gick KV, Hovedskous och Valand i Göteborg. 

– Jag flyttade till Stockholm för att min tjej fått jobb. Jag trivs bra. Eller får göra det bästa av situationen. Det är en bra stad yrkesmässigt även om jag inte älskar den. Jag gillar att bo i stan där affärer är öppna och det finns mycket att välja på. 

Jag tycker småstadsmentaliteten är jobbig, att man känner alla, det sociala trycket. Jag trivs i storstäder. Favoriten är New Orleans innan det regnade bort. Det är en oas och ett andningshål i det trångsynta konservativa amerikanska södern. Han målar bara i olja på duk eller pannå. 

Dina små målningar med ensamma hus i gröna landskap eller de större med industriområden under en svart himmel, ibland med gravstenar och kors, påminner om en roadmovie?

– Ja, det kan jag inte neka till. Jag tittar på roadmovies. Förut fick jag inspiration från resor men sedan jag fick barn har motivkretsen krupit närmare. Efter att ha avverkat USA och Afrika ser jag att det finns saker under resor på landet i Sverige. Det är lätt att bli hemmablind. Ett bevis på det är tallarna. 

– Jag brukade måla palmer förut, tyckte de var estetiskt tilltalande. Men det är länge sedan jag var i ett sådant land. Nu ser jag tallarna som också har en mytologi runt sig. I en stor målning står han själv med sin familj framför bilen i en skog med jättelika tallar och beundrar ett halofenomen på den enorma himlen, en regnbågsring runt solen. Människorna ser små ut inför naturens uppvisning. Episoden inträffade i verkligheten häromåret, på resa utanför Lidköping. 

Är du naturromantiker?  – Jag önskar att det vore så. Men det är sant, steget är inte långt tills jag ställer staffliet i landskapet som landskapsmålarna.  Alla hans bilder är fantasilandskap, tillkomna i ateljén. Han bildgooglar på internet och tittar i gamla fotoalbum för att få inspiration och komponerar ihop olika delar till ett motiv.  – Det bygger alltid på något jag sett. En målning som täcker en hel vägg är ett motiv av olika våningsplan som tycks sväva i luften men förbinds med rulltrappor, på ett av dem står ett gäng människor på vandring i ett större sammanhang.  – En tid var jag mycket inomhus och såg orienteringstavlor på varuhus. Jag är fascinerad av arkitekturteckningar och sprängskisser. Också av kompositionen med balans mellan tomma ytor och element, det är en fin servicemålning om inomhusmiljön. Det finns ett stänk av underfundig humor i hans bilder.  – Den aspekten får gärna finnas. Men det ska inte vara någon skämtteckning. Han är påverkad av målare som Edward Hopper och Roger Brown, en amerikan från Chicago.  – Det är inte så mycket jag tittat på andra, jag är känner mig ganska egen. Det är mer fotografier jag utgår från. Människorna så små, i den mån det är några med över huvud taget.  – Skalan har krympt och människor blivit mer och mer avlägsna. Förr målade jag människor i olika situationer. Det försvann helt ett tag. Nu är de tillbaka men har krympt. Det känns ofta ödsligt i hans bilder.  – Ja, och avlägset. Mina motiv har avlägsnat sig mot horisonten. Det är inte så många närbilder som det har varit. De enhetliga svarta ytorna som ofta blir himlar får han fram genom att blanda färgen i en stor burk som ska räcka till helheten, tar den slut i förtid får han göra om allt. Sen målar han i remsor med en minipensel. Bara på riktigt nära håll framträder färgens små ojämnheter i betraktarens öga. – Jag får en levande yta som inte blir helt statisk.  JAN BERGMAN, 070413 – © ZENIT kulturtidningen i väst