GALLERIROND hösten 2005
SÄRLINGEN PÅ BERGETS TOPP
Olle Langert gör mjuka och hårda former
På krönet av berget, belägen alldeles bredvid Masthuggskyrkan, finns en gammal träkåk där det står Langert på tre brevlådor. Högst upp bor Olle som från sin ljusa lägenhet, vi räknar fem fönster i vardagsrummet, har en vidunderlig utsikt över stan mot Älvsborgsbron och hamninloppet på ena sidan och ser hamnen med röda kranar och stan åt den andra.
Sönerna finns på nära håll. Vägg i vägg har han Eric, också konstnär och en bit ner finns Jens som arbetar med ostindiefararen Götheborg.
– Man behöver inte gå ut när man har den här utsikten, säger Olle med ett leende och vi förstår vad han menar. Utsikten måste fylla honom med daglig inspiration.
– Jag har bott här i 30 år och ser olika ljus härifrån. Solen går upp där som tidigast, pekar han och berättar hur han kan följa solnedgångens vandringar över året. 7 juni vänder den vid en punkt bortom vattentornet i Biskospgården och går tillbaka mot bron igen.
Hemmet är inrett som det anstår en konstnär med ett svart August Hoffmannpiano och i taket hänger en förgylld tavelram, med endast namnplaketten Strand vid Kullaberg kvar, som stag för belysning.
– På Bornholm där vi har ett hus har jag sett ramar som hänger i taket på samma sätt. Olle har låtit bygga in den gamla torkvinden i lägenheten och tar med oss en trappa upp till sin ateljé med takfönster, panoramafönster och en trevlig uteterrass där han kan slå sig ner och bara njuta.
– Meditation, säger Olle.
Konsten som fyller ateljén är precis så glad, färgstark och frimodig som man kan förvänta av en konstnär som lever och arbetar i den här luftiga miljön. Han jobbar med screentryck och visar en rad bilder med starka färger och roliga former. Klonade kalvar kallar han ett screencollage som han gjort av ett gammalt litografiskt tryck.
– Det är så populärt att klona. Jag klippte ut några kor och klistrade upp. Originalet gjorde han för Bengt Anderbergs bok Pittoreskt album på 1960-talet men glömde lägga med bland de andra bilderna i kuvertet till förlaget. Så nu blev det återvinning på detta speciella sätt.
– Gränserna är så utsuddade i dag. Olle Langert arbetar fritt efter naturen.
– Jag är mest intresserad av färg men det måste kunna presenteras på något sätt, jag kan inte bara visa en färgkarta. Det måste hända något, säger han.
– Det här är former som passar mig. Mjuka och hårda former. Världen består helt enkelt av mjuka former och hårda former. Violá, c´est tout. Jag har lekt med formerna hela tiden. Det började med att han gjorde raka rör, en svit med glänsande metalldelar i fria fantasier i akryl. I många bilder är det svepande former som kommer tillbaka, böjande former som i en yster dans. Han har gjort många porträtt som han kallar sin gubbparad, bland annat av sin granne Rått-Larsson som var professor i råttsex.
– Jag har jobbat med utsmyckning i förorter, i skatteskrapan, Östra sjukhuset och nya postterminalen. Jag kom till det abstrakta den vägen, när jag började arbeta i betong. Det låg i tiden att det inte skulle vara så naturalistiskt. Han kom på att han inte var så förtjust i det här med olja och terpentin och att det kunde räcka med en liten papperslapp. Olle Langert hade en utställning i Konsthallen för tio år sedan och Skövde kulturhus för två år sedan, då han visade hela ”klaviaturen”. En av faserna i konstnärskapet är de nonfigurativa optiska villorna.
– Jag tycker inte om att ligga och upprepa mig. Men den gemensamma nämnare i det jag gör är färg, dess uttryck och kraft som jag vill få fram. Man blir glad när man ser Olles grejor, det är mycket experimentlystet. Han visar hur han målat på genomskinlig akrylväv som vajar poetiskt i rummet. – Det måste vara en påfyllning. Man måste släppa ur sig idéer och gestalta dem. Annars blir det bara en repetition, slår han fast.
– Minsta sak är intressant om man fokuserar den riktigt. Världen är sådan. Man måste lära sig se den. Det var inte konstigt att Folke Edwards bjöd in honom bland särlingarna (han säger det själv) i utställningen Västsvenskt avantgarde 1950– 80 med bland andra Folke Lind. Vårt samtal i ateljén ackompanjeras av en CD med pianisten Jaques Louissier som spelar Bach mjukt och fint. Olle Langert växte upp med två syskon i centrala stan, gick Valand, fortsatte utbildningen i Köpenhamn och bodde i Paris några år. Men det var en resa i ungdomen som öppnade ögonen för intryck från omvärlden. När andra världskriget höll på att ta slut stack han ut med en båt.
– Jag kom från ett starkt Sverige och hamnade i Lissabon och den kulturen, det öppnar en ny värld. Jag såg fattigdomen i Spanien och fortsatte över till Kuba på Batistas tid och New York. Det öppnar ett ungt sinne.
– Jag får massor av idéer redan då. Mycket mer än om man lever i en grop. Och det gör han ju inte på sitt berg, precis.
– Men det kan bli ett elfenbenstorn. Man får inte tappa kontakten med marken, fortsätter Olle Langert som älskar att ströva på naturstigen i Botaniska trädgården.
– Det är en dröm. Jag blir så frikopplad från världen. Det är bara några duvor som flaxar upp. Palmhuset i Trädgårdsföreningen är en annan tillflykt.
– Man behöver inte resa till tropikerna, det räcker att gå upp på det övre etaget och blicka ner. Det är bara Tarzan och aporna som saknas.
JAN BERGMAN, 2005