Kent Lindfors

ETT MYLLER AV PLATSER

Kent Lindfors målar i många skikt – GALLERIROND – våren 2006

Inom Kent Lindfors sjuder många stilar, tider och platser.

– Jag kommer aldrig att lyckas renodla. Men jag slutar ändå aldrig att hoppas att jag en dag skall jag kunna påstå, förmedla några huvudsatser. Inte bara en mängd bisatser som slingrar sig åt olika håll och kanter, säger han. Vi sitter i hans klosterlika cell, ”kapell” brukar hans hustru Ulla säga, i det gula stenhuset på Konstepidemin där han arbetar på eftermiddagarna sedan de nya målningarna efter ett halvår som IASPIS-stipendiat i en jättelik ateljé i Stockholm blivit för höga för ateljén i bostaden nära Östra Sjukhuset.

Sakralt och ödesmättat

Från CD-spelaren ljuder 1500-talsmusik; han kom över inspelningar med sånger av kompositören Carlo Gesualdo under en Romresa i barockens tecken våren 2002. Det klingar nästan sakralt och ödesmättat under det höga takvalvet.

– Det låter lite kusligt ibland, jag hör sorgesånger i allting, fortsätter Kent Lindfors och berättar inlevelsefullt blodiga svartsjukehistorier om Gesualdo, hur den italienske fursten hackade sönder sin unga hustru och hennes älskare. Och om barockmålaren Caravaggio som vid ett gräl stack sitt svärd genom sin antagonist och därmed blev en dråpare och hasigt måste lämna Rom.

– Jag samlar på mördare, nej det gör jag inte, men det finns en dramatik i de här herrarnas verk och liv. Svart och vitt. Högt och lågt. Blod och ljus.

Spanien inspirerar

Ett av huvudspåren i hans drygt 40-åriga konstnärsgärning går söderut. Han säger att han kan allt om Spaniens (konst)historia från 700-talet fram till Goya.

– Jag har bott och rest mycket i centrala och nordliga Spanien och längre söderut letat upp alla Francisco de Zurbaráns målningar. Även om jag inte tänker på detta varje dag så finns denna förbindelse. Efter att gått ut Konstakademien 1965 bosatte han sig i ett år i Guadalupe i Extremadura, den mest avlägsna och eftersatta provinsen i Spanien på gränsen till Portugal. Han var fascinerad av de åtta stora målningarna av Zurbarán, präglade av stilla höghet och sträng saklighet, som hänger i sakristian i det stora klostret i byn och aldrig flyttats från sin plats.

Hamnen i Göteborg

Det andra huvudmotivet finns här hemma. Älven och dess utlopp som han i en av sina böcker med dagboks- och arbetsanteckningar liknat vid en kornett (ett blåsinstrument). Hamnvärlden, den manifesta delen.

– På fyrtio år hinner man samla ihop mycket. Under det göteborgska skiktet ligger det all möjlig bråte. Som till exempel äldre islamsk arkitektur – jag har bott några meter ifrån den stora moskén i Cordoba – och under lång tid var jag närmast maniskt upptagen av den romanska konsten – skrev en bok om detta: ”Ned mot Compostela”.

Du är en skiktmålare?

– Om! Mitt problem är att jag inte kan renodla, inte ta bort. Och detta är jag ganska trött på. Jag kommer ju från en torftig arbetarmiljö. Ibland undrar jag om det är därför jag byggt detta komplicerade kråkslott med alla sina nivåer. Men det är nu inte lätt att backa tillbaka till enkelhet, det skall gudarna veta. 1500-talspoeten och mystikern Juan de la Cruz, Johannes av Korset, har den 64-årige Kent Lindfors följt från det han var nitton år.

– Jag har besökt varje plats i Spanien där han bott, hans grav i Segovia, dopfunten i födelsestaden Fontiveros och hittat bokstavliga bitar av honom i en mängd städer. Detta var ju helgonrelikernas tid.

Som kinesiska askar

Lindfors målar floden Tajo i Toledo samtidigt som han för in Göta Älv med Sannegårdshamnen, Lindholmshamnen och Frihamnen. Torget med brunnen och madonnan i Guadalupe blandas med det upphittade hamnskrotet från Göteborg. De här två världarna har gått ihop, likt kinesiska askar. Men någon katolik är han inte.

– Nej, och jag tänker inte bli det heller. Jag känner onekligen väl till den europeiska mystikertraditionen med Eckhart, Böhme och Juan de la Cruz men jag förhåller mig rätt kärvt till alla stiliga överbyggnader. Det jag gillar hos till exempel Zurbarán är att han är nästan torr.

– Religionen har lagt beslag på en helvetes massa bra former. Den tidiga kyrkan skapade ett helt språk, ett helt alfabet, säger Kent Lindfors.

Fyller med vår tid

Men det är ofrånkomligt att traditionen smittar av sig.

– En portal är annorlunda än en spetsig triangel. Det är möjligt att det varit lite väl många portaler i mitt liv men så är det. Att undvika dessa belastade former går inte men jag försöker fylla dem med vår tids erfarenheter. Han målar med tempera som torkar nästan omedelbart.

– Jag arbetar extremt långsamt men samtidigt snabbt. Det blir lager på lager. Han kallar ofta målningarna för Work in progress, pågående arbete. Efter utställningar, senast hösten 2002 i Stenasalen på Konstmuseet som mottagare av Stenas kulturstipendium, tar han hem dem och fortsätter.

– Det finns inget slut, egentligen.

Arbetar på golvet

Han använder sig även av en blandteknik med pastell, tempera, kol, färgpennor, kaffe, vin… – … jag höll på att säga även piss, men det lade jag av med på 60-talet. Han arbetar mycket på golvet där han tejpar fast mycket stora ark av spännpapper.

– Det blir inte så högtidligt. Man kan göra chanstagningar av en annan art. En uppspänd målning har en auktoritet som binder. Där är det inte lätt att behandla allt som makulatur!

Hatkärlek till hemstaden

Kent Lindfors är född i Göteborg, mest uppvuxen i de västra stadsdelarna. Han beskriver sitt förhållande till hemstaden som hatkärlek.

– Det är lika mycket aggressivitet. Det går inte måla enbart med kärlek. De goda känslornas konstnärer blir det aldrig någonting av. Det betyder inte att man skall vara elak. Men man måste hata det som begränsar en. Till exempel en liten stad med futtiga spelregler. Man måste ta spjärn mot något. Inlevelse, ja, men man måste även göra ett avståndstagande. Det är det som ger energin. Han slet som hamnarbetare i fem år efter Konsthögskolan och Spanienvistelsen. Släpade på saltsäckar och korkbalar, som ibland innehöll instängda döda fåglar, från Portugal. Allt detta innan containertrafiken tog över och osynliggjorde de olika godsens karaktär.

– Jag kan inte ta bort min erfarenhet. Min far var en alkoholiserad sjöman. Punkt och slut. Allt ställs mot vartannat hela tiden. Jag föredrar Guadalupe men utan att glömma varifrån jag kommer.

Hamnkranar och godsfinkor

Hans målningar från 1970- och 1980-talet av en pissekur i hamnen, av hamnkranar och godsfinkor, utförde han inte i en socialrealistisk stil utan i den europeiska stilblandning som var hans. På det gamla epidemisjukhuset, nuvarande Konstepidemin, arbetade han ett halvår 1968 med att nattvaka över svårt sjuka eller förstelnade poliopatienter.

– Hela vintern satt jag här. Nu sitter jag på samma plats och försöker måla vackra målningar, säger han och kan inte undanhålla ett skratt. Att skriva är lika viktigt som att måla. Han har skrivit två böcker och är i full fart med manus till en tredje.

– Kalla det en journal, ett slags fortlöpande konstbetraktelse. Jag skriver alltid när jag jobbar. Det är en monolog jag för med mig själv om mitt arbete, konsthistorien och litteraturen. Det är inte en dagbok men ändå ett slags sållade dagboksbetraktelser, ältade och bearbetade.

– Jag tror den maniska ordströmmen befruktar målandet, avslutar Kent Lindfors.

JAN BERGMAN

Fotnot. Francisco de Zurbarán (1598–1664) var de spanska munkordnarnas store målare med monumentala framställningar ur helgonlegenderna.

Mångfaldigande och utnyttjande av text och foto är ej tillåtet utan upphovsmannens tillåtelse.