Frida Peterson, som i år belönades med ett av Konstsveriges största stipendier, kan ha lämnat rollen som hantverkare bakom sig men hantverket har inte lämnat henne som konstnär och oavsett uttryck bär hon alltid med sig en stor respekt för materialet.
Costello eller Robert Wyatt?
– Costello. Jag råkade höra låten på Spotify samtidigt som jag funderade på titlar och låten berörde mig, särskilt den textraden, så det fick bli titeln. Men jag kan också se att den passar in på att arbeta med konst.
Textraden lyder »Diving for dear life» och fortsätter »When we could be diving for pearls«. Och visst kan man som Frida Peterson se Elvis Costellos Shipbuilding som att den i överförd betydelse kan handla om konst – inte minst inlednings- frasen »Is it worth it?« – men Shipbuilding handlar inte om konst utan om ett moralfilosofiskt dilemma.
Låten skrevs under Falklandskriget mellan Storbritannien och Argentina och handlar om att kriget kunde ge beställningar åt en tynande varvsindustri och möjlighet för arbetarna i Belfast, Liverpool eller Glasgow att köpa en vinterkappa och nya skor till frugan och en cykel till grabbens födelsedag.
Att Frida Petersons valde textil som sin praktik i yngre år tackar hon mormor för. Som barn tillbringade Frida många lov hos sina morföräldrar på norra Öland där mormor vävde trasmattor och bildvävar. Men det fanns även annat konstnärligt påbrå i familjen. Mormors far reste till Amerika men misslyckades där med att komma in på konstskolan han sökte till och återvände till Öland där han företrädesvis ägnade sig åt landskapsmotiv.
– Hos mormor fick jag vara en del av det textila hantverket, och man ska kanske inte överskatta betydelsen av hennes pappa, men jag tror att det var viktigt att det fanns en konstnär i släkten och att han var respekterad för det.
Sin första egna konstupplevelse fick Frida Peterson som tolvåring på Ica Maxi i hemstaden Kalmar. En dag när hon och mamma var och handlade blev de delar av Elin Wikströms performance Hur skulle det gå om alla gjorde så? där konstnären tillbringade dagarna i stormarknaden nedbäddad i en säng.
– Jag förstod att det var en annan form av konst och jag minns att jag tänkte mycket på varför hon utsatte sig för det där, men jag har också haft med mig hennes performance som en del av känslan av att själv aldrig ha lyckats formulera vad konst är för mig. Det är som en tvål som hela tiden glider en ur händerna.
2012 påbörjade Frida sina konsthantverks- studier, först Löftadalens folhögskola och efter det Östra Grevie folkhögskola. På Löftadalen var textila tekniker prioriterat medan Östra Grevie hade en del konstinslag i undervisningen. Hela tiden kände Frida emellertid att hon sysslade med något som pågick i brist på annat och när hon upplevde samma känsla under sina tre år på Konstfack började hon krisa så smått.
– Det är kanske annorlunda om man har konstnärsföräldrar för då vet man att konst finns och att det är något viktigt. Man har en helt annan självsäkerhet och står stadigt i det. När man inte gör det kan man nästan skämmas för att man håller på.
Examensarbetet handlade om när livet går från ett till ett annat och bestod av objekt som speglade Fridas tonårsrum och utgick från hennes dagbok.
Materialet sträckte sig från det textila med vävt och tuftat till ett videoverk. Någon master på Konstfack blev det aldrig tal om och efter kandidatexamen flyttade Frida till Malmö.
– På Konstfack kände jag krav på att processen skulle vara välplanerad och tydligt formulerad på förhand men ofta blev det som att jag höll något levande i handen och dödade det.
Tiden i Malmö kallar Frida en tid av ingenting. Kompisar som hon tidigare haft hade flyttat och sedan kom covid. Ändå hände saker som skulle visa sig betydelsefulla för framtiden.
Hennes enda egentliga vän i Malmö, också hon ensam och sökande efter någon att dela livet med, berättade för Frida att om man ville få en kille att stanna kvar skulle man enligt japansk feng shui ha bilder på ankor hemma eftersom de alltid levde i par.
– Jag kan spegla mig mycket i fåglar. Det sociala spelet. Ofta verkar de desperata. Stressade över hur de ska få ihop sina liv. Men är det inte det vi också håller på med hela tiden?
Frida fick också ett stipendium från Konstnärsnämnden där hon skulle vara assistent hos Ingela Ihrman. Hennes tio månader hos Malmökonstnären ledde till två gemensamma utställningar och ett residens men också inblick i själva jobbet: hur det är att vara yrkesverksam konstnär.
Genom ett open call från KC Syd började Frida fundera på hur en predikan skulle gestalta sig om den hölls av en konstnär. Hon hade olika samtal med konstintresserade präster men besökte också Klippan och Sigurd Lewerentz St Petri kyrka med sitt tegelstensaltare. Frida sökte under den här tiden också till Kungliga Konsthögskolan, Mejan, för sina masterstudier.
– Egentligen sökte jag till alla skolor som fanns i både Sverige och Norge. Och att jag kom in på Mejan var helt sinnessjukt.
Frida valde fri konst för att få ett annat samtal kring vad hon höll på med. Sitt hantverk kunde hon, nu ville hon formulera sig på ett annat sätt. Frida säger att närheten till det textila finns med henne i alla material hon arbetar med men att hon också har lätt för att bli instängd i tekniken. Att bli duktig.
– Jag tycker mer om att stå helt ny inför nya hantverkstekniker men sett till hur jag jobbar är det mycket som en vävare. Jag börjar nerifrån och så växer bilden fram. Det är samma med mina installationer.
Från början vet jag sällan hur helheten ska bli utan jag börjar i en hörna och sedan vecklas någonting ut.
Fridas sista utställning som hantverkare ägde rum i Virserums konsthall 2020 och hette Bang, bang, jag söker sammanhang. Hennes residens var knutet till den lokala vävstugan och kvinnorna som handarbetade där. Att börja på Mejan beskriver Frida som odelat positivt. Hon uppskattade friheten med egen ateljé i stället för Konstfacks kontorslandskap och talar om ett kreativt flow, att hennes tänkande vidgades och att hon upplevde samtalet om konst bland studenterna som ärligt och sant.
Det första året upptogs mycket av hennes och Ingela Ihrmans utställning Påfågelns andedräkt för Åstorps konsthall.
Sommaren mellan första och andra året började Frida måla.
– Det blev jättedåligt men jag jobbade på. Samtidigt, utanför mitt ateljéfönster, simmade en massa olika fåglar och utan att riktigt tänka började jag bygga upp en fågelkropp som jag sedan målade med äggoljetempera.
Svanarna med halsarna nedstuckna i varsin sandhög blev Diving for dear life till Mejans avgångsutställning 2022. Frida fortsatte skulptera fåglar, sothöns, gäss och änder, som försågs med allt mer mänskliga uttryck men också andra referenser kom in i bilden: Sigurd Lewerentz tegelaltare, en pilgrimsvandring Frida gjort i Toscana, Giottos Franciskus av Assisi.
Till utställningen Den helige anden på Galleri Mejan 2023 hade Frida gjort en replik av Lewerentz altare i papier maché, frigolit och kartongbitar och grupperat sina fåglar runt om.
– Sigurd Lewerentz altare är så själv- säkert, för mig är altaret ett frågetecken. Det handlar om att kunna leva med den stora existentiella frågan. Man står inför altaret som en anka. Eller en människa. Men jag kan också se det som ett sceneri där en präst uppträder och har mitt kartongaltare som teaterrekvisita
Den helige anden var ingen statisk installation. Frida bjöd varje dag in kompisar som flyttade om fåglarna så de hamnade i nya relationer.Hon säger att det blev som att leka med någon annan eller spela i ett band men att det också blev ett sätt att bredda hennes egen fantasi.
– Och det var roligt att utställningen förändrades. Fast ingen visste om det.
2024 fick Frida Peterson ett av Sveriges största konstnärliga stipendier: Fredrik Roos stipendium, med en prissumma på 650 000 kronor och en utställning på Artipelag. Motiveringen innehåller i vanlig ordning många adjektiv: uppmärksam, säregen, inkännande, underfundig, mångskiktad och inbjudande. Frida försöker känna efter vilka av dem hon kan identifiera sig med.
– Inkännande och uppmärksam. Och jag jobbar verkligen mycket för att vara närvarande och ta in det som händer. Frida är nyligen inflyttad till Göteborg och har lyckats få en ateljé som hon verkligen trivs i och ser prispengarna som en möjlighet att hitta sina rum i staden, men framför allt tid att kunna påbörja något helt nytt. Hon känner sig själv som på affischen till Påfågelns andedräkt där hon och Ingela Ihrman sitter med varsin trattformad skyddskrage vänd uppåt.
– Jag gör mig till tratt igen och går in i en insamlande period. Jag har varit lite trött på att spä ut samma vatten. Just nu håller jag på att hitta information om den Malmska valen som för 150 år sedan strandade nära dit jag flyttat. Jag hoppas att det kan bli en ny konstnärlig öppning och samtidigt ett sätt att närma mig platsen jag flyttat till.
■ OLLE NIKLASSON