Berit Jonsvik

Upptäcksresande i vetenskapens värld

Konstnären Berit Jonsvik har ett brinnande intresse för universum, som hon betraktar från ett jordiskt perspektiv. I sin kommande utställning på Konstepidemin i Göteborg delar hon med sig av sina tankar..

När man står vid gräsplätten intill Seminariegatan i Göteborg, nedanför den branta slänten och trapporna upp till Konstepidemin, får man en känsla av tidsförvirring. Bakom sig har man de stora lägenhetskomplexen med ödsliga passager, som under 1970-talet ersatte Annedals enkla landshövdingehus med torrdass på gården. Till vänster finns trähusbebyggelse från 1900-talets första hälft och därbakom det trädbevuxna Nilssons berg och Guldhedens 50-hus som tar vid på krönet. Jag är på väg uppför trapporna till det forna epidemisjukhuset som nu rymmer ateljéer, gallerier, restaurang och en kollektiv grafikverkstad. Här ska jag träffa konstnären och Zenit-skribenten Berit Jonsvik i hennes ateljé i en av områdets längor. Jag tänker att, Gud välsigne dessa tidsavtryck som gör staden unik och levande. Det är vinter men trollhasseln framför ateljélängan står i full blom.

Ateljéerna i hus nr 3, där Berit Jonsvik huserar, har direktingång från vägen. Egen ingång till salarna var en del i bekämpningen av den epidemiska smittan mellan patienterna en gång i tiden. Jag välkomnas in i ett härligt ateljérum på gaveln med generöst ljusinsläpp. Innanför finns ett mindre rum med fönster mot träden i slänten. Berit Jonsvik är i full gång med arbetet inför sin kommande stora utställning på fyra av Konstakademins utställningsytor; Bergrummet, Pannrummet, Galleriet i Blå huset och Bageriet. På väggarna hänger akvareller och mitt i det stora rummet arbetar hon med en installation av objekt i ljusledande akrylglas som i utställningen ska belysas med ultraviolett ljus 

– De verk som jag nu arbetar med behandlar kosmos sett från vår jordiska utgångspunkt, därav namnet på utställningen. Jag sammanställer olika vetenskapliga fakta och tankemodeller men redovisar inga definitiva förklaringar. När Berit Jonsvik var barn ville hon bli upptäcktsresande. Av sin morbror Nisse fick hon en vacker gammal bok, tryckt 1888, Stjernhimmeln i bilder. Astronomisk atlas af Dr. Edmund Weiss. Hon har den kvar, den finns i ateljén och hon tar fram den och visar. Den är fylld med fantastiska litografiska bilder på allsköns kosmiska hemligheter. Jag ser framför mig hur flickan Berit ingående studerar bilderna och insuper den tidens vetande om galaxer, solar och stjärnkonstellationer. Så väcktes det livslånga intresset för vetenskap. Den kommande utställningen tar avstamp i boken från morbror Nisse, liksom i hennes verk ur en tidigare Linnéutställning. De viktiga naturvetenskapliga rönen som många gånger gick stick i stäv mot kyrkans och samhällets tyckande, och männen och kvinnorna bakom dem, upptar mycket av Berit Jonsviks tankar, vilket verken i utställningen visar. Berit Jonsvik konstaterar:

– Jag tycker om att lära mig. Och jag är en betraktare, en iakttagare. Detta avspeglar sig i min konst vill jag nog påstå. I rymden finns fortfarande så mycket att upptäcka. Men för mig är universum intressant som ett led i att förstå vår jord. För mig handlar det om Jorden och framtiden. Det är därför utställningen heter Telluriska Perspektiv. Tellus är namnet på vår planet. Vetenskapsmannen Hans Krebs, som tilldelades nobelpriset 1937 har visat hur de biokemiska reaktionerna i en levande cell hänger ihop cykliskt, det är en av de processer som jag visar på i utställningen. Jag menar att på samma sätt hänger allt ihop cykliskt, både i det stora och det lilla, och de olika processerna måste fungera och samarbeta. Man behöver inte vara Newton för att förstå hur viktiga dessa processer är. Och det är inte de matematiska beräkningarna i sig, som intresserar mig och som jag vill uttrycka i min konst – kunskap finns ju på olika nivåer – utan jag vill förstå produkten, det vill säga kunskapen som uppstår ur den naturvetenskapliga forskningen. Vägen till konstnärskapet var inte spikrak för Berit Jonsvik. När det var dags för yrkesval fick konstintresset läggas åt sidan för en mer praktisk utbildning till inredningsarkitekt och anställning på ett arkitektkontor under ett antal år. När byggbranschen krisade på 1970-talet och hon friställdes tog hon klivet ut i det friare konstlivet. Hennes CV har blivit både långt och brokigt. På senare år har hon ägnat mycket tid åt konstundervisning, 

– För mig är konsten ett liv. Det är en fantastisk värld, jag gör det jag är intresserad av, på mitt eget sätt. Det är klart att det finns nackdelar också. Det är inte tryggt och man får vara beredd på att inte bli rik. Jag ställer mest ut på konsthallar, museer och konstnärsdrivna gallerier. Det jag gör är så varierat, och jag vill inte bli uppbunden av förväntningar på att det jag gör ska vara på ett visst sätt. Jag vill bestämma själv. Och jag arbetar i olika tekniker och material. Jag arbetar med akvarell, jag gör grafik, fotograferar och skulpterar. Jag har intresserat mig för betong som material och i den kommande utställningen gör jag objekt i akrylglas.

Berit Jonsvik har en stark integritet, men det finns inget motsatsförhållande mellan det och att hon gärna samarbetar med andra konstnärer i olika projekt. 

– Det är underbart att vara ensam i ateljén men det är också berikande att samarbeta med andra. I den kommande utställningen deltar flöjtisten Anna Svensdotter med ett ljudcollage, ett verk inspirerat av Harry Martinssons versepos Aniara, vilket passar väl ihop med mitt tema. Tidigare har jag till exempel samarbetat med konstnären Carina Fihn i ett Linnéprojekt som vi visade i Connecticut i USA. Några av verken från den utställningen återanvänder jag nu i den kommande utställningen. Ett annat samarbete var det med textilkonstnären Kerstin Olsson. Tillsammans uppmärksammade vi offren för kärnvapenbombningarna i Hiroshima och Nagasaki 1985. Våra textila verk kring det temat har ställts ut både i Hiroshima i Japan och här hemma vid ett flertal tillfällen.

Jag tänker att Berit Jonsvik är en sällsynt blomma i vår tid, som i sig rymmer de bästa av 1970-talets ideal. 

– Jag tror på att man tillsammans kan åstadkomma mycket som är bra, men jag tycker däremot inte att det är roligt att vara den som står på scenen. Men jag kommunicerar gärna och vill att andra ska betrakta min konst och det jag uttrycker där.

Konstepidemin är ett lyckat exempel på vad som kan bli verklighet när många arbetar mot samma mål. Berit Jonsvik har varit delaktig sedan starten. Hennes dåvarande man Robert Jonsvik var en av initiativtagarna, som med eldsjälars frenesi möjliggjorde detta livskraftiga kulturcentrum, och inför 25-årsjubileet 2012 tog hon initiativet till att i en skrift dokumentera tillblivelsen och de olika verksamheterna. Hon blev redaktör för skriften och har naturligtvis också bidragit med texter. (Zenit har i ett tidigare nummer presenterat bokprojektet.) 

– Jag hade min ateljé här redan innan invigningen 1987. Det betyder så mycket för mig att ha tillgång till något eget, som dessutom ligger på bekvämt avstånd från där jag bor. Här rår jag över min tid. Samtidigt är jag omgiven av arbetskamrater. Vi ses i områdets restaurang och vi delar på det ideella arbetet med den utåtriktade verksamheten. Jag känner mig priviligierad.

Mörkret faller utanför ateljén denna korta januaridag. Berit Jonsvik behöver arbeta vidare, dagen för utställningens öppnande närmar sig och mycket återstår. 

Zenit är lyckligt lottad, tänker jag, med en medarbetare med sådan idealitet, erfarenhet och stora kontaktnät.

BIBBI OLSON/Text –
BERIT JONSVIK/Foto, där inte annat anges
Utställning: Telluriska perspektiv. Konstepidemin, Göteborg 11 mars–2 april 2017