På Borås Textilmuseum – en historia som inte berättats tidigare.
Textilmuseets stora satsning Mönstermani är en orgie för textilnostalgiker och stilhistoriker. Den berättar också om de som skapade mönsterskatten. Det är en tidigare okänd historia, framtagen av Anna Lindqvist och Marie Odenbring Widmark, vars samlingar utgör största delen av utställningen.
Det är idag kanske inte så många som vet att Sverige har haft en inhemsk blomstrande textilindustri fram till världs.ekonomins strukturomvandling under 1980-talet. Väveri och konfektionsföretagens personalbehov var då så stora att man behövde locka till sig människor från andra länder. De som kom var i huvudsak kvinnor, och ofta från Finland. Majoriteten av de anställda på textilfabrikerna utgjordes av kvinnor. Majoriteten av mönsterformgivarna var också kvinnor.
Redan under 1960-talet började de stora textilföretagen att flytta sin produktion till låglöneländer. Textilindustrin här i landet hamnade i djup kris. Personal friställdes. Många fick lägga ner sina företag. Kvar fanns i bästa fall vackra fabriksbyggnader i rött tegel som sparades för andra ändamål och vars fasader nu beundras för sin arkitektur. Men de som tidiga morgnar köade vid fabrikernas stämpelklockor och sedan slet långa dagen vid dammhöljda vävstolar ägnas inte samma uppmärksamhet. De är nu i bästa fall ämnen för museernas hembygdsberättelser, som till exempel på Rydals museum i Sjuhäradsbygden. Och inte många tankar har tänkts om formgivarna, de som skapade den mönsterskatt som gjort svensk textil känd i stora delar av världen. Inte förrän nu. I och med att intresset vuxit för speciellt 1950-60-talens formgivning har nyfikenheten väckts om vilka skaparna av textilmönstren var. Vem har tecknat detta vackra mönster? Varför finns här ingen signatur eller ett namn i stadkanten? Men även om det gör det, så är namnen alltför ofta okända och få uppgifter står att finna om dem. Två som stod inför sådana frågor var Anna Lindqvist och Marie Odenbring Widmark, båda kulturhistoriker, varav den förstnämnda arbetar på Förvaltningen för kulturutveckling (VGR), den andra för närvarande på Kulturen i Lund. De har tillsammans utfört en värdefull kulturhistorisk gärning när de envist sökt sig fram till kunskap om formgivarna av de textilmönster de samlade på. Textilmuseets stora utställning Mönstermani är gjord utifrån deras kunskaper och deras samlingar.
I sitt intresse för mönstrade textiler hade de två kollegorna funnit varandra. Marie Odenbring Widmark berättar hur hon och Anna Lindqvist startade sitt samarbete:
Anna och jag, som känner varandra sedan vi båda arbetade på Älvsborgs länsmuseum, firade nyår ihop och kom då att prata om det gemensamma intresset vi har för textila mönstertryck. Vi samlar båda på sådana, men Anna hade då en större samling än jag. Själv hade jag några roliga jultryck. Vi beundrade båda de välkomponerade mönstren på textilierna från 1950-och 60-talen men visste många gånger inte vem som var formgivare eftersom textilföretagen inte skrev ut det.
Det här sporrade oss att leta efter signaturer och namn. Det blev en ambition att ta reda på vem som låg bakom mönstren. Det här var 2008 och sedan dess har vi hållit på att leta.
Om det inte finns angivet på textilierna vem som formgivit mönstren får man leta i arkiven. Otaliga är de mönsterkataloger, korrespondenser och annat material som de gått igenom på Designarkivet, museer och företagsarkiv.
När vi funnit namnet på en formgivare har vi gjort intervjuer med hen själv om hen lever eller med hens anhöriga. Det visade sig att så gott som alla mönsterskapare hade en gedigen utbildning bakom sig; på Konstfack, dåvarande Slöjdföreningens skola i Göteborg eller Textilinstitutet i Borås. Några andra var reklamtecknare eller arkitekter. Majoriteten var kvinnor. De flesta frilansade och skapade sina mönster hemma, kanske vid köks.bordet med barnen omkring sig. Nu är de flesta bortglömda, men vi vill ge liv åt dem igen. Det här är ju framför allt kvinnohistoria, och dessutom har mönstren skapats för industriell produktion, och därför har den väl inte setts som särskilt konstvetenskapligt intressant.
Frilansjobben innebar också i många fall en osäker ekonomi och många var tvungna att dryga ut inkomsterna med andra sysslor.
Bibbi Swahn, till exempel, kom att jobba som fluortant i 24 år vid sidan om sitt skapande.
Men, som Tove Jansson så träffande skriver i Vem ska trösta Knyttet, »vad ska man med en snäcka om man ej får visa den?« Fler borde få ta del av mångfalden av mönster och deras spännande tillkomsthistoria, tyckte Marie Odenbring Widstrand och Anna Lindqvist. De började producera utställningar, först med sina jultextilier. Östergötlands länsmuseum i Linköping var först med att visa utställningen 2010. Den har sedan dess varit på många platser, bland annat på Västergötlands museum 2015. Då var Anna Lindqvists och Marie Odenbring Widmarks första bok Tryckt till jul utkommen på Carlssons förlag. Den hade kommit året innan. Här berättar författarna om den textila historien som ledde fram till att textil.företagen började tillverka tryckta tyger öronmärkta för jul. De presenterade också en rad mönsterformgivare.
Det var Rydboholms fabriker som tryckte de första juldukarna. Man använde motiv formgivna av Jenny Nyström, Aina Masolle Stenberg och Eivor Fischer. Det var tomtar och det var rödkindade barn i folkdräkter som skulle pryda julborden. Företagen använde sig av nya tryckmetoder som innebar bättre kvalitet till lägre priser.
När så det svenska folkhemmet skulle byggas och bostadsupplysning, utställningar och heminredningsreportage visade vad som var god smak blev de tryckta textilierna en viktig faktor för hemtrevnad.
Textilbranschen hakade på. Istället för att som tidigare köpa mönster från utlandet började man anlita svenska mönsterskapare. De större företagen anställde konstnärliga ledare som ansvarade för framtagandet av mönsterkollektioner. Dessa skapade mönster själva men lade också ut beställningar på olika formgivare. Bland dessa anställda chefer finner man flera kända namn från designsfären. Göta Trägårdh arbetade på flera ställen, Inez Svensson blev chef för mönsterateljén på Borås Wäfveri AB där också Sven Fristedt blev konstnärlig ledare. För att nämna några.
De frilansande formgivarna kunde man även finna genom mönstertävlingar. Då var det inte alltid skaparen av det vinnande bidraget som fick en beställning utan det kunde vara någon av de andra tävlande som man tyckte bättre passade in i företagets profil och därför knöt till sig.
2019 kom Anna Lindqvists och Marie Odenbring Widmarks andra bok Tryckta tyger för alla tillfällen, på samma förlag som den första. Här presenteras ytterligare mönsterskapare och den textila historien berättas med djup och bredd. Ingången är precis som i Tryckt till jul de egna samlingarna och grävandet efter de olika mönstrens tillkomst. Vilken formgivare, vilken fabrik? Varför satsade man på specifika produkter vid en viss tid? Det är lätt att förstå att Textilmuseet ville göra en stor utställning med detta material som grund. Mönstermani visas ända till mitten av februari nästa år. Intendent Eva Blomqvist på museet deltog i utställningsarbetet:
Vår ambition är att ha långa utställningsperioder i vår stora hall. Då kan vi satsa rejält. Det mesta som visas i Mönstermani är från Annas och Maries samlingar. Skulle vi visat tyger ur museets egna samlingar hade det krävts en annan belysning och särskilda montrar, och det hade utställningen förlorat på. Men vi har kompletterat med bland annat skisser och med tyger som fortfarande är i produktion.
Eva Blomqvist är nöjd med utställningen.
Mönstermani är en utställning för igenkänning, den är folklig och nostalgisk. Normalt är sommarsäsongen inte vår bästa period sett till antal besökare Borås är ju inte precis en sommarstad sett till turism men Mönstermani har de bästa besökssiffrorna på länge, även räknat före pandemin. Och det känns bra att kunna lyfta fram Annas och Maries viktiga arbete om formgivarna.
Vad får då besökarna av Mönstermani ta del av? Det är mycket, och det är strukturerat. Tryckteknik, stilhistoria, och mängder av textilier för alla ändamål. Och dessutom en kavalkad av, som jag gissar, för de flesta okända formgivare. Det är den beundransvärda insatsen i Anna Lindqvists och Marie Odenbring Widmarks forskargärning detta att lyfta fram alla dessa mönster. designers som varit involverade i att göra svensk textil vida berömd utanför landets gränser. Det finns nog fler namn, sådana vi inte har lyckats spåra upp, säger Marie Odenbring Widmark, och kanske kan någon besökare på utställningen komplettera listan. När man ser mönsterskaparnas namn dyka upp igen och igen bland de utställda textilierna förstår man hur flexibla de behövde vara. När något företag fått en försäljningssuccé med ett speciellt mönster, låt säga äpplen eller påsktuppar, ville alla de andra också ha sin egen version och la då ut en beställning till någon av sina designers. Det kunde också röra sig om en viss typ av produkter såsom souvenirnäsdukar eller vimplar. Trenderna var väldigt tidsbundna. Påslakanens intåg bland bäddtextilierna gav till exempel tillfälle till nya mönsterbeställningar. I stort sett alla textilier i ett hem kunde mönstras, säger Marie Odenbring Widmark.
Någon minimalism var det inte tid för ännu, bara fantasin satte gränser. Men nya inredningsideal kom att göra sig gällande, det rena, avskalade blev den nya trenden när vi gick in i 2000.talet. Och den ideala husmodern så som hon framställdes i till exempel 1950-talsreklamen finns inte längre. Vem vill idag ha ett midjeförkläde mönstrat med fiskar eller matbestick? Fast vem vet, nu finns en vurm för många av 50-och 60-talets mönster och former, vilka återanvänds på en mängd föremål som de en gång inte skapades för, konstaterar Marie Odenbring Widmark.
BIBBI OLSON
Foto. Jan Berg