Ulla-Stina Wikander

Kvinnlig korsstygnstransformation

Genom att klä in vardagliga objekt ger Ulla-Stina Wikander nytt liv åt dem samtidigt som hon lyfter fram kvinnors ofta osynliga hemarbete i en dialog mellan nutiden och det förflutna.

På en hylla innanför entrén i konst­nären Ulla­-Stina Wikanders hus står en Kobratelefon i 1970­-tals­ tappning. Inget konstigt med det kan tyckas – somliga har ju kvar sina fasta abonnemang. Men den här är ingen telefon att ringa i, det är ett textilt konstverk. Frågan är därför om det är en telefon? En replika är väl mer korrekt, ett signum för det konstnärliga uttryck som blivit Ulla­-Stinas; att återanvända broderade bonader till att klä in var­ dagliga föremål och få dem att kommunicera med betraktaren i helt nya banor.

– Jag intresserar mig för ting, säger Ulla­-Stina Wikander. Framför allt de från 1970­-talet, sådana som ingen vill ha längre. Kasserade glömda saker som man numera finner på loppisar och i andra­handsbutiker. Jag tar mig an dem.

Ulla­-Stina Wikander utbildade sig till konst­ när på HDK (nuvarande HDK­ Valand, Högskolan för Konst och Design) där hon studerade grafisk design, men upplevde att det inte var rätt väg för henne. Hon valde därför att kliva av och i stället studera måleri och skulptur på Hovedskous målar­skola i Göteborg. Under de fem åren på Hoved­skous skaffade hon en ateljé på Första Långgatan nära skolan. Men som för de flesta konstnärer måste hon också arbeta för brödfödan bredvid sitt konstnärskap. Hon var lärare och cirkelledare innan hon fick arbete på Stora teatern som följe­körare, det vill säga hon satt högt över salongen och styrde strålkastaren som följde solosångarna.

– Man fick inte vara höjdrädd när man klättrade upp och satte sig precis under taket och styrde ljuset på scenen. Men det passade mig bra. Föreställning­arna gavs på kvällarna och på dagarna kunde jag arbeta med mitt i ateljén.

På den tiden, i mitten av 80-­talet, ägnade sig Ulla-­Stina framför allt åt skulptur. När det ut­ annonserades ett vikariat på attribut­ och rekvisita­ verkstaden på Stora teatern fick hon möjlighet att börja där på halvtid och följde sedan med till den ny­byggda Göteborgsoperan där hon fick en fast tjänst. Halvtiden gav henne tid till det egna skapandet.

DET VAR OCKSÅ under tiden på Göteborgs­ operan som Ulla­-Stina började samla på broderier.

– När jag arbetade på attribut­ och rekvisita­ verkstaden blev det många besök på olika loppisar för att leta saker till en speciell uppsättning. Då kunde man också finna de här broderierna, de simplaste av de simpla, de ofta föraktade.

Broderierna var gjorda i korsstygn, hela eller halva, sydda på stramalj med påtryckt mönster och medskickade garner i rätt färger och med tydliga syanvisningar. Och de kostade i stort sett ingenting. Motiven var i många fall reproduktioner av popu­ lära målningar som till exempel August Malm­ströms Grindslanten, landskap med och utan djur eller kvinnoporträtt. Men oavsett det bildmässiga värdet berättade de något om den som suttit med nål och tråd och studerat färgkartor och broderat.

– Jag färdades in i den kvinnliga världen. För oftast var det kvinnor som använt sig av lediga stunder för ett många gånger avslappnande och meditativt skapande arbete. Och man tyckte säkert det man gjorde var fint för resultatet ramades så gott som alltid in för att hängas på väggen.

Ulla­-Stina samlade på sig av broderierna hon såg och tog med dem och satte upp dem i arbetslokalen på operan. När hon lämnade sin tjänst plockade hon ner broderierna och tog med dem till sin ateljé hemma i Kullavik. Och hon fortsatte att samla. Men vad skulle hon ha alla dessa broderier till?

– Jag använde dem till att klä några stolsitsar, men det kändes inte tillfredställande. I stället började jag montera broderierna på spegelramar. IKEA hade i sitt sortiment runda speglar med bred am, det var dem jag använde. Mina speglar blev uppskattade. Sedan tog jag nästa steg. Hemmets dammsugare gick sönder. Men i stället för att göra mig av med den fick jag idén att klä in den. Och på den vägen är det.

DET ÄR FRAMFÖR allt den kvinnliga sfären som Ulla­-Stina Wikander lyft fram i sina verk. Hus­hållsartiklar får nya kläder i korsstygn och förlorar därmed sina ursprungliga användningsområden. Intimiteten är kvar, de associerar fortfarande till sina ursprung men egentligen bär de bara på minnena av dem. Det är på sitt sätt surrealistiskt.

– Jag har satt fokus på 1970-­talet, en brytpunkt för kvinnor på många sätt. Fortfarande ansågs kvinnans plats vara i hemmet men den synen hade under den här tiden luckrats upp. Kvinnorna började i allt högre grad ta plats i det offentliga rummet.

Men Ulla-­Stina har också tagit sig an objekt med en mer manlig kontext; yxor, sågar, hammare, skruvmejslar och annat en verktygslåda kan inne­ hålla. Dessutom en hel hockeyutrustning inklusive puck. Sport och fritid är också ett område som intresserar henne.

– Men det är framför allt kvinnornas oavlönade och ovärderade arbete i hemmet som jag vill lyfta fram och hylla genom att visa på skönheten i deras arbetsredskap. Och det med deras egna broderier. Recycling och makeover …

I Ulla­-Stina Wikanders ateljé finns förutom hennes arbetsmaterial – nålar, garn och band i olika färger – en stapel med stora etiketterade plastlådor. »Rosor och blommor«, »Röda stugor«, »Fiskegubbar«, »Älgar«, »1700-­tal« och »Porträtt« står det på etiketterna. I lådorna förvarar hon broderierna, ordentligt sorterade. Här finns många med samma motiv. Broderierna var ju masstillverkade och kunde köpas i varenda hand­arbetsaffär.

– När jag började med de här verken blandade jag bitar av olika motiv men numera väljer jag ett särskilt som passar till det jag tänker om verket. Jag måste göra mönster, räkna och planera och se om jag har tillräckligt många broderier med det tänkta motivet.

DE FÖRSTA ÅREN arbetade Ulla­-Stina Wikander utan tanke på att visa sina verk, men tog så en dag det djärva beslutet att boka in sig på ett hyrgalleri.

– Jag har aldrig aktivt marknadsfört mig utan bara låtit saker hända. Men jag ville gärna presen­tera min konst och hyrde därför ett galleri för en vecka. Jag tänkte, kommer jag nu att devalvera mig själv genom att ställa ut här?

Men det som hände var att Göteborgs­Posten uppmärksammade utställningen. Plötsligt hörde andra gallerier av sig och när Ulla­-Stina skickade in en ansökan om deltagande på Liljevalchs vår­salong blev hon antagen. Där visade hon Min syhörna, med bord och stol, symaskin och ting som man kan förvänta sig av en sån plats. Efter den utställningen tog intresset för hennes arbete ytterligare fart.

Genom sociala medier når Ulla­-Stina Wikander idag hela världen. Hon visar foton på sina verk på Instagram efter ett speciellt schema där hon lägger ut en, och endast en bild varje fredag. Och hennes bilder har spridits.

– En amerikansk sida tog kontakt med mig och frågade om de fick visa mina bilder, vilket var helt OK för mig. Nu har jag en gallerist i USA som sköter mina utställningar där. Jag har en i Sydney och i Asien finns också ett stort intresse. Jag har sålt verk till AkzoNobels Foundation, medverkat hos Scoop Miami, utsmyckat två kryssningsfartyg. Men särskilt glad är jag över att Hallands konst­museum köpt och visar verket Jag orkar inte mer.

OCH FRAMTIDEN? Det är tydligt att Ulla­-Stina Wikander inte är färdig än med att utforska vad materialen kan ge. Kaffebryggare, strykjärn, hus­hållsredskap och servisdelar samsas på hyllorna på väggen. Allt är från 1970-­talet. Det finns att arbeta med en bra bit framöver.

Aktuellt nu i december är hennes medverkan i konstmässan Untitled Art Miami Beach, Jane Lombard Gallery samt en utställning på Paradigm Gallery+Studio i Philadelphia.

– Jag kommer att fortsätta men ändra tematik. Det finns en tydlig frånvaro i mina installationer. Någon har lämnat situationen. Och det är alltid en kvinna.

BIBBI OLSSON © Zenitkultur, 2024